Det heter ju att den som väntar på något gott, väntar alldeles för länge… För ett tag sedan, ganska länge sedan faktiskt, fick vi i Planksteksakademin ett tips om att vid Söderhallarna på Södermalm i Stockholm finns det en krog som serverar plankstek. En pandemi och andra otrevligheter gjorde att det inte vart något besök när tipset gavs.
Men nyligen plötsligt utbrast ordföranden att nu var det minsann dags att göra vår plikt, “vi ska recensera och undersöka tipset vi fick, må det bära eller brista”. Ledarmötena i Planksteksakademin sammanstrålade på Medborgarplatse och där, precis i hörnet av Söderhallarna ut mot själva Medborgarplatsen hittade vi målet för dagens exkursion, Neverland
Framme vid Neverland gick vi in till baren och beställde dryck, valet blev Bryggmästarens Bästa pilsner (flaska 50 cl, 69 kronor). Lokalen har en känsla av klassiskt lokalhak med mörka trädetaljer och soffor med röd galon. Vi valde en plats på uteserveringen att sitta för att ta in miljön dels på Neverland, men även på Medborgarplatsen med dess omgivning. En servitör kom fram och frågade om vi ville äta, vilket vi ville. Vi beställde plankstek som fanns omnämnt på ett anslag vid entrén (biff 179 kronor). Servitören frågade vilken stekgrad vi önskade, medium rare svarade ledamöterna unisont. Servitören tackade, placerade en låda på bordet som innehöll bestick och servetter, samt de vanliga tillbehören som senap och ketchup samt någon form av brun sås.
Efter de sedvanliga 15 minuterna kom servitören tillbaka till bordet hållandes i plankstekarna. Men vad var nu detta? Vi stirrade på det som serverades med ständig ökad skepsis. Framför oss hittade vi en kulle med potatismos, halvt lutandes mot moset hittade vi även en biff. Delvis gömd under biffen tittade en baconlindad sparris fram, tillsammans med stekta rotfrukter så som morot och kålrot? Över själva biffen hittade vi rödvinssås och bearnaisesås som runnit ned och börjat att blanda sig med varandra längst ner av kullen med potatismos. Överst på anrättningen låg ett bönskott som garnering.
Men det som verkligen gjorde oss förvånade var att allt serverades i en sizzlar gjutjärnspanna. Det är en sådan typ av panna som är mycket vanlig på indiska restauranger när man beställer något som serveras fräsandes och osandes i en skållhet panna. Men nu satt vi här med våra med bestick och skulle äta och skära maten som låg i gjutjärnspannan.
Potatismoset var nog äkta då vi kunde hitta potatisbitar i moset, men själva moset hade en kraftig smak av citron. Köttet var i sin tur bra stekt, precis som vi önskat. De stekta rotfrukterna var som stekta rotfrukter är, sparrisen var en klen stängel som såg ledsen och övergiven omlindad av ett tröstande täcke av bacon. Såserna skar sig när de flöt ner på tallriken, plankan, sizzlern eller vad vi ska kalla det.
Som betyg ger vi 2 plankor av 5. Den stora frågan var om detta ens kunde klassas som en plankstek? För det första så låg inte maten på en planka, utan på en gjutjärnspanna som i och för sig serverades på en planka, men detta endast för att sizzlern brukar vara skållhet. Sizzlarna som vi fick våra “plankstekar” på var lite mer än ljumna, maten var varm men själva pannan var inte varm.
De tre punkterna som satte det slutgiltiga betyget var:
1, Priset på 179 kronor. Det var en bra portion med mos och kött. Hade det serverats på en tallrik så hade det blivit tal om 4 av 5 men då skulle det ännu mindre vara en plankstek.
2, Det fanns ingen tomat. En plankstek kräver en tomat lika mycket som den kräver bearnaisesås.
3, En plankstek serveras på en planka, det vill säga maten ligger på en träskiva. Det vi åt var kött med mos i en panna, det ingen var ingen plankstek, även om den kallas så på Neverland.
