Restaurang Polpette, Drottninggatan 6 (återbesök)

Det var länge sedan sist, pandemi och allt som följt i dess kölvatten har gjort att ledamöterna i planksteksakademin har hållit sig i bakgrunden. Det har inte vart läge att träffas för en god plankstek och något kallt och gott i glaset som är vårat motto. Men nu var det dags igen. Våra steg förde oss mot de centrala delarna av Stockholm, närmare bestämt till Drottninggatan och dess början.

Där såg vi ett anslag om oxfiléplanka för 249 kronor. Det var Restaurang Polpette, en plats som akademin besökte redan 2015 som lockade. Sekreteraren i planksteksakademin beslutade att göra ett återbesök, de övriga tyckte det var en god idé. Hur skulle planksteken stå sig mot den sist? Bättre, sämre, mer sås?

Vi gick in i lokalen och vart genast hälsade av en person vid dörren. Vi vart hänvisade till ett bord i den nästan tomma lokalen, vi fick menyn som bestod av en handfull rätter. Vi var där under lunchen så utbudet var begränsat. Men längst ner på menyn fann vi det vi sökte. Oxfiléplanka (249 kronor), plankstekarna beställdes tillsammans med dryck (Mariestad, 50 cl flaska, 65 kronor). Vi vart tillfrågade om vilken stekgrad på köttet vi ville ha, medium rare. Servitören tackade och lämnade oss. för att hämta dryckerna. Vi vart uppmärksammade av servitören om att det fanns en salladsbar som vi kunde hämta från ifall vi önskade.

Lokalen i övrig är en typisk turistfälla. Drottninggatan i centrala Stockholm är turiststråket lite som Oxford Street i London, Sunset Boulevard i Los Angeles, eller varför inte Champs-Élysées i Paris. Längs Drottninggatan hittar vi mängder med affärer som säljer allt i från blågula halsdukar, vikingahjälmar i plast, vykort på kungafamiljen men även restauranger som säljer “Swedish meatballs”, köttbullar i olika former och skepnader. Så även restaurang Polpette (som för övrigt är italienska och betyder just köttbulle). I väntan på planksteken såddes ett frö till ett äventyr. Planksteksakademin ska försöka sig på att testa samtliga plankstekar som erbjuds på Drottninggatan under år 2021 även om det kan innebära vissa återbesök.

Efter de sedvanliga 15 minuterna serverades plankstekarna. Vid första blicken kunde vi notera att de såg helt klart eleganta ut. Planksteken var uppbyggd på samma sätt som ett tidigare besök hos Restaurang Agaton i Gamla stan med köttet och potatismoset placerat på en stenskiva som sedan placerats i en träram. Den ständige följeslagaren påpekade att det var mer exklusivt och elegant än de gistna plankorna där såsen rann av plankan förra gången.

Vi hittade en hög med grönt, timjan, spenat och ruccola sallad, en grillad tomatklyfta. Två skålar med sås, en med bearnaisesås och en med rödvinssås? Det såg ut som rödvinssås åtminstone, men smaken var långt borta. Mitt på stenhällen hittade vi två medaljonger med oxfilé samt en trekvarts ram med ett mycket elegant spritsat mos. Intryckt i ena hörnet hittade vi en baconlindad, ja vadå? Haricots verts stod det på menyn. Men den var bränd bortom oigenkännlighet och smak.

Tyvärr så slutade det angenäma där, moset var stabbigt och mycket. Men det som verkligen var en besvikelse var köttet. Vi vart tillfrågade vilken stekgrad vi ville ha, medium rare. Ena planksteken hade kött som var mycket rare i mitten, medan en annan plankas oxfilé medaljonger var stekta till en well done grad. Det vill säga, helt genomstekta och påminde mer om en kryddade skosulor med grillmärken.

Som betyg sätter vi 2 svaga plankor av 5 möjliga. Köttet var en besvikelse, sedan några små detaljer som tillsammans drog ner betyget. Varför kontaktade vi inte servitören och klagade, kanske ni undrar? Det är enkelt att svara på, vår uppgift är att testa plankstekar.

Om de är bra då säger vi att de är bra och ger betyg efter vår bedömning. Men om de är mindre bra så säger vi det med i recensionen.

Avslutningsvis kan planksteksakademins upplevelser idag sammanfattas med ett citat av den ständige följeslagaren. “Det var en fin presentation. Men där tog det slut”.

Hemslöjd, Nyårsplankan 2020

Ärade läsare.

Vi har nu nått slutet på år 2020. Ett år som många av oss vill glömma, vissa av oss mer än andra. Men nu ska vi inte prata om vad som händer ute i världen. Utan vad som händer med våra kära plankstekar. 2020 testades några plankstekar, men långt ifrån den planerade uppsvingen. Recensionerna uteblev och vår vision hamnade lite på sned.

Vi har testat några plankstekar, men inte fullt så många som vi velat. Planksteksakademin lovar inget för framtiden, men vi kan alltid hoppas och önska att nästa år 2021, blir bättre och trevligare på alla sätt. Vad sägs om varma sommardagar med en rykande varm plankstek på bordet framför sig och något kallt och gott i ett immigt glas bredvid? Vore inte det något att se fram emot? Vi hoppas att vi snart är där.

Men, fram tills dess är det dags för den sedvanliga nyårsplankan. Trots allt, traditioner är till för att upprätthållas!

Årets nyårsplanka 2020 är lite speciell. Speciell på så sätt att ordföranden hittade några oanvända planksteksplankor i ett av sina köksskåp. Det var nu dags att byta ut de gamla planksteksplanktrotjänarna som hängt med sedan starten. Även en planksteksplanka måste ersättas. Efter ha vart med om många delikata plankstekar och äventyr så hade planksteksplankorna slagit sig och blivit naggade i kanterna. Så, varför inte avsluta det gamla året med att inviga de nya planksteksplankorna?

De nya planksteksplankorna oljades försiktigt in med neutral matolja av raps. Sedan värmdes planksteksplankorna kärleksfullt upp i en 125 grader varm ugn i ungefär en timmes tid. Efter denna varsamma mjukstart, torkades överskottsoljan bort från plankorna. För att sedan få vila innan det var dags för den stora premiären.

Sparrisen blancherades, vattnet hälldes av, 5 sparrisar lindades med bacon och stektes lätt till tonerna av ljuv musik. Tomaterna förbereddes genom att halveras, medels ett precisions snitt, för att varsamt placeras på en tallrik av finaste porslin. Potatisen skalades, delades i bitar, kokades, hälldes av, mosades, blandades med peppar, salt, smör och mjölk. Mise en placen var förberedd.

Med bestämda tag medels en slev fördes potatismoset ned i spritspåsen med stålspetsen. Med artistisk känsla spritsades moset ut på plankorna för att skapa ett attraktivt och aptitligt mönster. Man äter som bekant både med ögonen och munnen. Sparrisbuketterna och tomathalvorna placeras omsorgsfullt på plankorna som sedan placerades i övre delen av en 225 grader varm ugn.

Nu ändrar vi fokuset mot biffarna som fått ligga i rumstemperatur i ungefär 30 minuter för att slappna av och blir följsamma. Eventuellt överskottsfett putsades bort och biffarna kryddades generöst med salt och krossad peppar. På spisen hittar vi en gjutjärnspanna som fått värmas under medel till hög värme för den trevliga Malliard-effekten ska uppstå. I pannan för vi omsorgsfullt ner en klick smör som får smälta ner och efter en stund tystnat.

Det är först då vi hjälper biffarna att ta plats i stekpannan, vi ger dem 2-3 minuter på varje sida. Lagom för att skapa en fin karamelliserad yta och för en trevlig rosa nyans inuti biffarna. Men som den store Chef Jean-Pierre säger, rör inte biffarna! Lek inte med dem, de ska läggas i stekpannan för att ligga helt stilla. Det är då den perfekta ytan uppkommer. Under tiden biffarna trivs i pannan tar vi fram bearnaisesåsen ur kylskåpet och öppna dess lock.

När plankstekspotatismoset fått en gemytlig färg inne i ugnen, grillfunktionen kan med fördel användas de sista 5 minuterna. Då är det dags att ta ut plankorna ur ugnen, plankstekarna placeras på korkunderläggen och metallbrickorna. Biffarna placeras rykande heta på varsin planka. Snabbt som vinden, skedar vi ur en generös klick med bearnaisesås ur burken ner på planksteksplankan, precis intill biffen.

Plankstekarna serveras till bordet där valfria kylda drycker placerats på bordet sedan tidigare.
Det enda vi har kvar är att säga – maten är serverad och hugg in.

Gott nytt år ärade läsare. Vem sade att plankstekar inte kan vara som poesi?

Hemslöjd, pölsa

I dessa pandemi tider då samhället mer eller mindre satts på paus, träffades planksteksakademin på stan. Att gå och prova en ny plankstek är inte att tala om. Men något bör vi hitta på var på sekreteraren utbrast frågande – kan man verkligen servera allt på en planka?

Diskussionen som följde var både förvirrande och intetsägande. Än den ena, än den andra maträtten kom upp som förslag. Plötsligt nämndes husmanskosten pölsa, varpå ordföranden utbrast – med stekt ägg och inlagda rödbetor. Den ständiga följeslagaren såg skräckslagen ut och undrade om det var första april. Pölsa som plankstek? Det är bara på skoj? Ett skämt?

Sagt och gjort. Senare på dagen införskaffades det äkta Norrlandspölsa från SCAN, potatis kokades, ägg stektes och rödbetor fiskades upp ur sin burk. Vi skulle göra klassisk husmanskost, vi skulle återupptäcka ursprunget. Trots allt, man behöver inte ha handslungad potatis, frigående biffar och daggvåta salladsblad serverade på äkta porslin. Det kan även vara rakt och enkelt, rustik och ärligt. Kort sagt, det går inte att förfalska kokt potatis, stekt ägg och Norrlandspölsa. Speciellt inte när det serveras på en träplanka. Ska det var rustikt så ska det, vi verkligen känner doften av skogarna norröver (fast det var mer aromen av varma plankor i ugnen som doftade än urskogen, men det är nästan samma sak).

Plankan såg ovanligt trevlig ut, även potatismoset med sitt rustika utseende med inmosat skal. Pölsan var okomplicerat upplagd på plankan och krönt av ett stekt ägg. Som tillbehör hittade vi ett par uppradade skivor rödbetor. Till detta serverades ett kallt glas mjölk. Det var inte avancerat, inte överdrivet. Utan det var enkelt och gott. Klassisk mat som ger energi och mättar.

Så nog kan man ha pölsa på planksteks planka alltid. Men om det blir en plankstek av det hela är ytterst tveksamt. Det smakade och var just, pölsa.

Vad ska vi hitta på till nästa gång? Rotmos kanske?

Pub Anchor, Sveavägen 90

För några år sedan fick Planksteksakademin ett tips av en trogen följare, “vore det inte trevligt att testa Pub Anchor på Sveavägen i Stockholm”? Dock visade det sig att de slutade servera plankstek strax därefter när vi i akademin tänkte avlägga ett besök. Men nyligen rapporterade en säker källa att planksteken på Pub Anchor hade återuppstått på menyn igen.

Planksteksakademin beslutade sig raskt för att avlägga en visit och testa vad det kunde vara för plankstek som erbjöds. Sekreteraren och den ständiga följeslagaren vandrade in i lokalen. In på vad som anses vara ett av Stockholms äldsta och bästa rockställen. Inredningen påminner starkt om ett rockställe med sin scen, rustika möbler och ett stort utbud av öl. Den välfyllda baren är något av det första som slår emot en när man kommer in. Den välfyllda baren rymmer bland annat över 70 olika sorters öl på flaska och verkar inbjudande. Men nu var vi inte här för att roa oss, vi var här i tjänsteförrättning å ämbetets vägnar.

Vi vart hälsade av en trevlig servitris som ledde oss till ett bord och där gav oss menyer. Där hittade vi två olika plankstekar på menyn, oxfilé (215 kronor) eller biff (165 kronor). Vi visste direkt vad vi ville ha så beställde utan att tveka. Plankstek på biff, sedan en “veckans öl” (Tuborg, 33 kronor för 50 cl), sekreteraren valde (Karhu, 49 kronor för 50 cl). Servitrisen tackade för beställningen och kom strax tillbaka med våra drycker. 

Efter de sedvanliga 15 minuterna kom servitrisen med plankstekarna i högsta hugg. De såg verkligen imponerande ut!

Det första som slog oss var de två enorma sparrisarna som låg draperade på ett utmanande manér över hela anrättningen. Sedan var det tyvärr pulvermos, men det var å andra sidan trevligt gyllenbrunt. Vi kunde skymta broccoli, blomkål och paprika liggandes under biffen. Biffen och tomaten hade kraftiga märken efter grillen, vilket borgar för en genuin smak av grill. På plankan hittade vi även rejäl slev med färdiglagad bearnaisesås på sidan av biffen.

Som betyg ger vi 3 starka plankor av 5 möjliga. Det var helt enkelt en trevlig planka på många sätt. Priset spelar som bekant en stor roll. Det är ofta helhetsbilden som är en bidragande faktor till betyget. Öl och plankstek för under 200 kronor, det får man inte klaga på.

Dock var det några frågetecken som ställdes under provningen, en fråga som dök upp var “när åt vi blomkål på en plankstek sist”, det var en udda grönska på en plankstek. En annan liten detalj var att biffen var aningens välstekt. Annars uppskattade vi mosets gyllenbruna ton, biffen och tomatens grillmärken och grillsmak var inte fel. Som mat på en rockkrog var planksteken helt perfekt.

The Station, Landsvägen 55B (Sundbyberg)

Det är dags för det andra besöket i Sundbyberg på kort tid.

Den här gången var det en menytavla på Landsvägen i centrala Sundbyberg som förkunnade att man serverade bland annat plankstek till det intressanta priset av 99 kronor. Detta måste givetvis testas, den ständige följeslagaren och sekreteraren bestämde att träffas för att göra en genomgående undersökning av erbjudandet.

Med “after work” priser som lockar, till exempel en stor stark (29 kronor), ett glas vin (45 kronor), husets plankstek med fläskfilé eller lax (99 kronor) så skulle det bli ett intressant besök. De har även en ordinarie planksteksmeny med de vanliga varianterna tillgängliga, ryggbiff (199 kronor), laxfilé (199 kronor) fläskfilé (169 kronor) och kycklingfilé (169 kronor). Men den här gången valde vi att testa erbjudandet av 99 kronors planksteken med fläskfilé.

Vi stegade fram till baren och beställde varsin husets planka (99 kronor) och en stor stark (29 kronor). Vi fick våra drycker direkt vid baren, vi satte oss vid ett ledigt bord och observerade miljön i lokalen. The Station är en hyggligt nyöppnad bar där inredningen verkar vara en del bekväma fåtöljer, låga bord. En tydligt afterwork känsla, lite mer exklusivt än ett många andra ställen med samma utbud. Efter de sedvanliga 10-15 minuterna kom servitören ut med plankorna.

På några av de mest slagna plankorna vi sett hittade vi rejält med pulvermos spritsat i en form av triangel på plankan. I hörnet hittade vi en halv tomat som låg fastklistra med potatismos. På ena planka låg det två skrämda sparrisstänger, på den andra planka endast en. En rejäl slev med färdiggjord bearnaisesås, en tunn skiva fläskfilé, eller vad-det-nu-egentligen-var. Följeslagaren utbrast förvånat att fläskfilén var om möjligt tunnare än biffen på Lilla hörnan. Sekreteraren tyckte att det mer påminde om en tjockare baconskiva än fläskfilé. Under fläskskivan hittade vi en liten pöl med skysås, samt hela anrättningen var garnerad med ärtskott.

Som betyg ger vi 3 starka plankor av 5 möjliga. Betyget är satt med priset i fokus. Det är en klar vinnare när man kan få en plankstek och en öl för under 130 kronor. Dessutom var smaken på fläsket trevlig, det var dessutom inte torrt, som det kan vara ibland. Potatismoset var bra, vi gillade att det hade fått färg. Nästa gång får vi testa de ordinarie plankstekarna och se hur de är.